Då allmän folkskola infördes 1842 var alla socknar i landet tvungna att ordna med skollokaler och lärare, och familjer var tvungna att skicka iväg sina barn till skolorna. Detta blev starten på en brytningstid för synen på barns lärande, kunskap och nytta. 

Fram till första hälften av 1900-talet deltog barn till lantbrukare i stor omfattning i jordbruksarbetet. De var en arbetsresurs från tidig ålder och bidrog till familjens totala utkomst. Stundtals betalades de också därefter. 1911 kunde exempelvis ackordförtjänsten för ett dagsverke potatisupptagning vara:
Vuxna män: 2.00 kr
Vuxna kvinnor: 1.95 kr
Minderåriga: 1.38 kr

Barnens insatser sågs ofta som både viktiga och nödvändiga i jordbruket, men i och med folkskolereformen uppstod en splittring mellan den tid barnen förväntades lägga på arbete respektive på skolgång. Då alla socknar i landet var tvungna att upprätta skolor så var det ju ett misslyckande om det inte kom några barn dit. För att få föräldrarna att skicka sina barn till skolorna användes fler olika metoder. Mellan 1861-1958 fanns exempelvis folkskoleinspektörer som hade till uppgift att följa upp och rapportera hur folkskolorna fungerade. Folkhögskoleinspektören Klas Yngvesson åkte på 1870-talet runt i Västergötland för att tillsammans med lärare, politiker och opinionsbildare kämpa för att alla barn skulle ta sig till skolorna. Samtidigt kämpade många föräldrar mot idén om att kunskap kommer från böcker istället från praktiskt arbete. 

Fram till 1935 var gällde skolplikten bara 6 år och inte mer än 34 veckor per år. Det fanns alltså, jämfört med idag, mycket tid att vara hemma och hjälpa till. Och dessutom fanns olika lov, exempelvis skurlov och potatislov.

Alla var inte lika förtjusta i potatislovet.
Insändaren Alfred Vernborg påpekar i Svensk Läraretidningen 43:e årg. 1924 den påverkan som ”Moder jord” har på skolbarn:

… För övrigt är potatisveckan, även när den inte missbrukas, ett oting. Det har lästs så länge under höstterminen, att man riktigt bra kommit i gång. Barnen börjar förstå vad det gäller: de kunna sina läxor och skriva och räkna riktigt snällt. Men då kommer hux flux potatislovet och förstör alltsammans. Ett nytt intresse har insmugit sig hos dem. Moder jord har en förunderlig förmåga att fängsla.

När barnen komma igen till skolan efter en eller två veckors bortvaro, ha de slappat av rätt betydligt. Åtskilligt av det de förut läst, ha de glömt bort, och det blir nästan att börja från början igen. Först mot slutet av terminen äro de som riktiga skolbarn igen, men då är det för sent.

I samma tidning kan man läsa den här annonsen för en ordinarie lärartjänst och ett vikariat:

Slitning mellan studier i skola och arbete hemma var en fråga som får ses i ett utbildningspolitiskt sammanhang. Bör barn fostras till goda medborgare genom att studera och nå en minsta gemensamma bildningsnivå som är likvärdig över hela landet? Eller ses barnen som arbetskraft som behövs vid jordbruk och andra hemnära sysslor? Vi vet ju att skolsidan vann i ett land som satsat på att vara ett kunskapssamhälle och där vi nu har en nioårig allmän skola och ett treårigt gymnasium som nästan alla ungdomar går igenom. Men tänk om andra sidan hade vunnit? Vi tittar på länder som har arbetande barn och förfäras (med all rätt i de flesta fall, arbetsvillkoren är ofta ganska kassa) men glömmer att många personer, födda under 1900-talet också arbetade när de var barn. Mormor Irene gick i skola sju år (tre dagar i veckan, och jobbade på gården de andra dagarna).

Referenser:
Sjöberg, M. (red.) 2004. Jordbrukets barn – Barn och ungdomars fostran i agrara miljöer. Nordiska museets förlag